Jag fick mig ett gott skratt (och säkerligen fler med mig) när jag satt och tittade på Lets Dance på TV4 för en liten stund sedan…
Jessica Almenäs tänkte nog inte riktigt på vad hon sa när hon kommenterade ett av parens poäng…eller så var det precis det hon gjorde!
Det skall bli skoj att se om Aftonbladet, Expressen, Hänt i veckan eller dylikt kommer att spinna vidare på hennes kommentar:
”…Sex… för första gången i år! ”
Jag kunde inte låta bli att ta kort på månen alldeles innan jag åkte hemifrån i morse… Den var så vacker!
Det var verkligen mödan värd att gå upp i ottan när jag möttes av denna syn.
Jag gillar när det händer roliga och lite ovanliga grejer. Det gjorde det i eftermiddags.
En av mina kollegor bjöd oss andra på kalas. Hon firade att hon varit anställd i 1 år och alla fick en glass till fikat. GB´s favoriter… Mmm… Nogger, Piggelin, Sandwich, Päronsplitt eller 88:an? Inte helt lätt att välja bara en av dessa godbitar, eller hur?
Efter skrattfikat fick alla varsin påse. Precis som när man var liten och gick på kalas!
I påsen fanns en ballong, en mandarin, en tablettask och ett par kolor. …Och… det var inte bara jag som blev barnsligt förtjust i ballongen. Nu finns det en hel del uppblåsta ballonger lite här och där på kontoret!
Jag har fått en ask kylskåpspoesi. Tack! Jag älskar att leka med orden och detta är några av de ord som jag lekt fram:
Skrattfika, fikastund med så mycket skratt och skoj att det fullkomligt bubblar i hela kroppen länge efteråt.
Latvaknar, skön morgon då man vaknar (utan väckarklocka), somnar om, vaknar igen och drar sig, länge.
Vattenmjuk, samma känsla som när man spritt språngande hoppar ner i sommarvarmt vatten. Nästan som siden.
Svettsex, behöver jag säga något mer? Galet härligt, och utmattande.
Måndagfattig, semesterveckor är måndagfattiga. Arbetsveckor med röda dagar som trollar bort måndagskänslan är också måndagsfattiga.
När jag jobbade oregelbundna tider på en bensinmack var mina veckor fredagsfattiga.
Jag jobbade i stort sett varje fredagskväll, utom den enda fredagen varje månad då jag varit ledig två dagar innan fredagen. Då saknade jag verkligen fredagskvällar och den speciella fredagskänsla som ofta infinner sig fredagseftermiddagen när jag nu jobbar vanliga kontorstider.
Jag älskar den där fredagskänslan, när man efter en veckas hårt jobb har ett par sköna dagar (när man gör precis som vill) framför sig.
Brusresa, kan egentligen vara fler saker… en resa till Champange. Det kan också vara en resa men någon man tycker väldigt mycket om, eller en resa med många spännande inslag.
Jag vill också påstå att brusresa kan vara resan till resan, typ planeringsfasen och resan till flygplatsen (när man sitter och tänker på allt som man skall få uppleva och allt man inte vet om att man kommer få uppleva). Men… det kan också vara en skön pirrig händelse, t ex en försäljningsprocess som tillslut går bra m m.
En av mina absolut märkligaste upplevelser under det gånga året var när jag var glad och trevlig i max 30 sec och fick tusen spänn… Eller som en kollega refererade denna händelse ”Ibland kan man ha tur, även utan att spela!”
Klubben på jobbet hade fixat med en casinokväll där vi fick testa att spela och äta god mat m m. Att spela är egentligen inte min grej, men jag och två goa kollegor gick i hop och spelade tillsammans för att förlänga nöjet innan vi spelat bort alla marker. (Vi är ekonomer alla tre…)
När vi spelat bort alla marker roade vi oss med att gå runt på golvet och spana in hur det gick för de andra. Jag stannade och skojade lite med en man i max 30 sec. Inget raggande, inget flirtande bara vanligt trevligt gnabbande (det var inte bara jag som uppfattade det så).
Hursomhelst, mannen menade att han förlorat hela kvällen. Jag svarade något om att jag inte trodde honom, man kan inte ha otur en hel kväll. Prova själv sa han och gav mig en spelmarker och gick skrattande vidare. Jag blinkade både en och två gånger innan jag insåg att spelmarken faktiskt var värd tusen kronor!
Om jag spelade… nej, man får mer nöje av att samla kollegorna i baren och bjuda på en drink! Det ger mer i långa loppet tycker jag.
Dessutom räckte slantarna även till en trevlig och god middag dagen efter!
Man är verkligen singel när man kommer till jobbet och först där upptäcker att rösten är borta…
En morgon i höstas lyckades jag inte prestera ens ett hörbart go´morron och fick stänga av telefonen, maila till växeln och be om hänvisning till min mail.
Det var ganska knepigt att vara utan röst, men allt löste sig! Efter par dagar kunde jag prata igen och ta igen det jag (och andra) missat…
Egentligen skulle denna summering ha gjorts på dagen innan nyårsaftonen eller på årets sista dag, men då hade jag fullt upp med att jobba, fira syster yster och förbereda nyårsfest.
Det gånga året har bjudit på många utmaningar, sköna stunder och jobbiga stunder. Jag väljer att se på det som hänt under 2008 som tillgångar. I korta drag kan man kunna säga att det har förekommit tunga poster på både kredit och debetsidorna i mitt personliga bokslut. Det har verkligen varit ett extremt år för mig på många sätt…
Några tunga poster på debetsidan i kronologisk ordning:
Ett ”nästan-frieri” i februari, eller nej, inte ett frieri, men däremot ett underbart brev med ett budskap som nog inte vägde så tungt egentligen. Nåja, det var i alla fall underbart att få det då.
Underbar midsommar ute på Hallonstenarna i Stockholms skärgård. Tack till er som bidrog till att göra detta till en av mina skönaste midsomrar, speciellt till E i de blå hängselbyxorna och peruken. Buggen med dig framåt småtimmarna glömmer jag inte i första taget!
Ett härligt besked, nytt jobb med nya utmanande arbetsuppgifter och sköna kollegor. Bättre villkor på många sätt.
Impulsiv resa till Frankrike. I Bretagne seglade jag katamaran med UCPA och mötte underbara människor, speciellt G och L. Tack för att ni fick mig att skratta och tycka att livet faktiskt är underbart. Jag fick också lära mig att livet kan ta många olika vändor inom en kort tid… och… jag kommer aldrig att glömma tiden i Quemper med keltiska danser på torget m m. Att åka på kollo med UCPA är inte alls dumt! Det tänker jag göra igen!
Skön tjejsegling på ”bäst-kusten” med ett gäng härliga tjejer och en underbar skeppare. Maxat väder hela veckan. Tack för att jag fick följa med och för att ni stod ut med mig, trots att jag inte alltid orkade vara mitt vanliga glada jag.
Underbara vänner, som lyfte mig under vingarna när jag som mest behövde det. Tack för att ni finns, utan er är det mycket svårare att flyga. Ingen nämd, ingen glömd!
En härlig kräftskive-helg på Utö i augusti. Möte med gamla vänner från förr, härligt! Som vanligt så var det 30-70 fördelning, vilket är väldigt angenämt när man är tjej och behöver uppmärksamhet. Say no more!
Resor till både Riga och Vilnius. Skönt med miljöombyte även om det innebär mindre sömn och mer jobb.
En gammal vän fick äntligen bli mamma, jag hoppas att jag snart får träffa er alla tre!
En hejdundrande nyårsfest. I korta drag: Skönt sällskap. God mat. Bubbel. Cigarr. Fyrverkerier så långt ögat kunde se. Bugg till Abba tills dess att arga grannar fick nog och ville sova. Mysiga kineser. Ett underbart slut på 2008 och början på 2009.
Städningen och baksmällan dagen efter var dock ingen lek… nästa gång skall alla glas vara i plast och helst vara med lock och sugrör!
Tack till er som var med och gjorde denna kväll till en alldeles galet roligt kväll, jag kommer att suga på denna karamell länge… länge…
Detta är några poster på kreditsidan, också i kronologisk ordning:
Hemkomst-depp… Troligen inte helt ovanligt när man kommer hem till Sverige mitt i mörkaste vintern från en härlig tre månaders resa med sol i stort sett varje dag.
Tråkigt uppbrott från exet, men livet går vidare och är faktiskt helt ok ändå.
Svårt att byta bostad, Stockholms bostadsmarknad är galen, åtminstone när det gäller förstahandskontrakt… En ny bostad får bli ett projekt för 2009. Kortare resväg till jobbet och in till city vore skönt.
Vild jakt på möbler m m för att få ett någorlunda ok hem innan det var dags att börja på mitt nya jobb. Med hjälp från goda vänner har jag nu fått ett väldigt mysigt hem, med lånad soffa! Tack!
Mycket jobb, många långa dagar på jobbet som mynnar ut i ny kunskap och erfarenheter. Detta är egentligen inte någon tung kreditpost eftersom jag ser ljuset i tunneln. Ju mer jag lär mig, ju snabbare blir jag och det finns förbättringspotentialer som kan minska tidsåtgången.
J och J har flyttat från Stockholm. Saknar er, hoppas att ni snart kommer på besök igen… jag tänker komma och hälsa på er, så det så!
Summan av kardemumman blir att debetsidan väger tyngre än kreditsidan. Skönt.
Men… snart, snart är det nog med tillbakablickar och summering bakåt… det är framåt som gäller!! Förhoppningsvis innebär 2009 inte lika extrema ”ups and downs”, eller, det jag menar är ”downs”… Dom klarar jag mig helst utan, om jag får bestämma.
Det var ett tag sedan jag skrev sist… mer än ett år. Tiden går fort och mycket har hänt sedan dess…
Tanken med denna blogg var att jag skulle berätta om vår resa till Sydamerika. Det var här som jag skulle fortsätta att berätta om mina och min familjs alla upplevelser. Då bestod min familj av min pappa, syster Christine, Farbror Håkan och dåvarande sambon Kristian. Idag är det inte så, Kristian och jag bröt upp i försomras och han är inte längre en del av min familj. Sånt är livet, ibland är det sol, ibland är det mulet, ibland åskar det och ibland regnar det och blåser snålblåst… det man kan vara säker på är att om det regnar idag så kan det bli sol i morgon, och för det mesta är vädret ganska ok liksom mycket annat.
Sol har det blivit, regn likaså och mitt liv rullar vidare och nu känns det ok att börja smygblogga igen. Jag kommer att skriva korta minnen från resan endast i detta inlägg. Det är mest för min egen skull. För att kunna gå tillbaka och läsa längre fram i tiden… Det blir inga mer bilder eftersom för att min kamera blev stulen den sista tiden i Ecuador, men också för att jag väljer att låta bli att visa andras bilder från denna resa. Det känns inte så angeläget så här ett år efteråt. Jag har gått vidare med mitt liv och tycker att det räcker med detta inlägg. Därefter klipper jag och släpper denna resa för att börja på ny kula.
En del av vår resa fick jag, min pappa, min syster och farbror en underbar tid hos en familj som bodde på sluttningen av en vulkanen Imbabura (4609 möh). Under denna vistelse fick vi lära oss mer om indianernas urgamla kultur och kunskap. Min syster fick också prova på att rida en lama, vilket känts gungigt (om jag minns rätt). Vi fick lära oss om örter och andra läkeväxter. Visste du till exempel att te med färsk oregano är bra för en orolig mage?
Denna familj var fantastisk och jag önskar att jag kunde åka tillbaka till dem redan i morgon, deras gästfrihet, ödmjukhet och vänlighet var underbar.
Jag hade också velat berätta närmare om när jag, Christine och pappa skulle gå runt Laguna Cuicocha, som ligger nära Otavalo i Ecuador. Planerna var att gå halvvägs runt kratern, men det var nära att vi inte ens kom så långt. Kombinationen av hög höjd och dålig kondition gjorde att pappa satte sig ner och vägrade att gå vidare (precis som ett litet tjurigt barn). Vi hade kommit tillräckligt långt för att det bara fanns två alternativ att välja på, gå tillbaka samma väg eller fortsätt lika långt till målet… där vi blev hämtade med bil.
Det krävdes en hel del övertalning att få honom att gå vidare! Pappa hade dock inte så mycket att sätta emot sina två envisa döttrar… Försenade och ganska blöta på grund av regn nådde vi vårt mål och fick krypa ihop i en trång pickup, för att åka vidare till Haciendan och värma oss framför en öppen brasa. Efter denna upplevelse har jag lovat mig själv att någon gång i livet ha en eldstad, eller kamin i mitt hem där jag kan sitta en regnig höstkväll och värma mina frusna händer och fötter.
Vi fick också en härlig vistelse på Sani Lodge i Ecuador, och under denna tur var Kristian med.
Vi fick bland annat vara ute i djungeln och spana på vilda djur och fiska pirayor. Vårt bete var rejäla köttbitar, det kändes ganska konstigt att agna med grytbitar. Hursomhelst så gick alla bitarna åt, pirayorna var både hungriga och snabba…
Under fisketuren, mitt ute i ett manggroveträsk blev syster yster kissnödig. Våra underbara guider löste problemet genom att sätta iland henne på en liten tuva mitt i träsket och paddla runt hörnet med oss andra så att hon fick göra det hon skulle göra i lugn och ro (hur det nu går att göra det när man vet att det finns en massa konstiga djur överallt).
Efter fisketuren fick vi åka hem till en av våra guider och äta upp pirayorna som hans fru och dotter lagat till oss. Det var verkligen en minnesvärd dag på många sätt! Alla, utom jag, fick fisk och Christine fångade flest (förutom guiderna som ju hade rutin och fångade de flesta och största fiskarna).
Vi fick också spana på ”krokodiler” (aligatorer) med hjälp av guidernas ficklampor sent en kväll i viken, alldeles nedanför lodgen. Det var en häftig känsla när man fick syn på ett par reflekterande ögon och strax efter hörde ett plask och kände en våg som fick kanoten att vingla till. Det var inga små söta djur direkt…
Man fick också bada i samma vik, från bryggan, men bara när det bara strålande sol och klarblå himmel. Då jagade inte krokodilerna… Stor risk att man ens velat doppa tån i vattnet! Vi fick också se (ock höra) hela flockar med amazon-papegojor som flög högt över våra huvuden. Det var ett otroligt lugn över denna vik, trots alla djur som bodde där. Att sitta i lodgens bar på kvällen med en kall öl i handen och se på alla blixtar från åskvädren långt bort i fjärran var också något som jag gärna gör igen!
Christine och jag gjorde också en hel del shopping i Quito… till alla andras stora förskräckelse tror jag. Vi hittade en skomakare som tillverkade boots och stövlar till ett vettigt pris, precis som man ville ha dem (nja, språkproblem satte lite käppar i hjulet med det blev bra i alla fall). Det hela slutade med att Christine lät tillverka två par stövlar efter egna mått och jag gjorde tre (måste ju alltid vara värst). Vi har ”ärvt” vår pappas breda vader, vilket gör att vi har svårt att hitta stövlar med tillräckligt breda skaft. Denna skomakares butik blev vårt paradis och vi passade på att ”fynda” rejält.
Under tiden i Quito hann vi också med en dagstur till Cotopaxi (5897 möh), en vulkan som ligger i en nationalpark. Cotopaxi är täckt av en glaciär, som nu har smält ner en hel del. Det var ganska skrämmande att se hur mycket som smält bort på mindre än trettio år… vart är vi på väg? Hursomhelst så var det en skön tur, otroligt vackert och ganska jobbigt att gå upp till klättrarnas basstation. Hit åker jag gärna igen, och då vill jag stanna kvar på en Hacienda för att få njuta lite mer av naturen.
Vi besökte också kusten i Ecuador och badade lerbad i en liten by som heter Aguas Blanca. Tänk dig fyra småfeta blekfisar som kladdar in hela kroppen i svart lera… inklusive ansiktet! Det var en syn, och vår guide skrattade gott när han hjälpte till att ta upp lera åt oss. Törs inte ens tänka på vad som rörde sig i hans huvud!
Julhelgen spenderades i Manta, som är en lite större hamnstad på den södra delen av Ecuadors kust. Här blev det mest bad, god mat (massor med skaldjur och fisk). Lata och sköna dagar helt enkelt. En riktigt skojig händelse var när vi gick på glassjakt nere på stan på sent julaftonskvällen. Som jag minns det såg vi inte några andra turister, men till glasstället kom så småningom två trevliga killar – som visade sig vara två svenska bröder som också firade julen i Manta! Ett riktigt roligt och trevligt möte, och faktiskt de enda svenskar (backpackers) som jag träffade på i Manta under våra vistelser där (jag var i Manta ett par omgångar och jag och Kristian stannade och firade nyårshelgen där).
Pappa, Christine och Håkan åkte hem strax innan nyårshelgen. Innan dom åkte hann vi bland annat göra en gungig tur till Isla de la Plata (kallas även för ”fattigmans-Galapagos”). Under denna tur fick vi se blåfotade sulor (och om igen kunde jag inte låta bli att fascineras av deras dans och visslingar), galet sköna pippifåglar. Kristian och jag stannade kvar i Manta över nyårshelgen, nyårsaftonen spenderades på en restaurang alldeles vid stranden. Efter att ha ätit en stor köttbit, druckit en massa rödvin och mojitos samt njutit av ett hejdundrade fyrverkeri lullade vi hem till hotellet vid halv två-snåret och sov som stockar till sent dagen efter.
Efter Manta bar det av till vågsurfarnas- och partyprissarnas-paradis Montanita, som är en liten, liten by söder om Manta. Här spenderades ett par riktigt sköna, lata dagar med god mat och sköna människor. Vi träffade bland annat två underbara systrar från Chile, jag hoppas verkligen att jag får träffa dem igen.
Därefter åkte vi tillbaka till Quito och stannade mer eller mindre där hela tiden medan Kristian ordnade upp det sista med sitt stulna pass och visumstämpeln för att kunna göra en transfer via USA på hemresan till Sverige. Det kändes nästan som att komma hem när vi kom till Quito, ganska abstrakt känsla faktiskt med tanke på att vi egentligen inte spenderat så hiskeligt mycket tid i Quito. Men det kändes antagligen så eftersom det var så många gånger som vi återvänt till denna stad efter att ha gjort diverse turer runtom i Ecuador.
Hemresan gick bra, förutom att Kristian fick migrän på flygplatsen i Miami. Han låg på golvet uppe på andra våningen, spydde, kallsvettades och sov omvartannat i ungefär fem timmar. Jag varvade med att sitta hos Kristian och springa i butikerna. Som tur var hittade jag ganska starka tabletter mot migrän i en affär och han piggnade till lagom till det var dags att gå igenom säkerhetskontrollen. Skönt för annars hade resten av hemresan verkligen blivit en mardröm.
Väl hemma landade man snabbt i verkligheten och insåg att det var skönt att vara hemma igen, samtidigt som det är skönt att åka bort och få uppleva nya miljöer, slippa stress och ansvar. Dessutom insåg jag att man blir rätt blasé på att äta ute när man gjort det varje dag i ett par månader… och att det finns en rejäl utmaning i att hantera den gråa vardagen.
Pappa Svante, Syster Christine och Farbror Hakan skulle komma med en flight som skulle landa har i Quito kl 09.00 pa morgonen.
I god tid akte jag och Kristian ut till flygplatsen tillsammans med Juan Carlos (som ager hostellet dar vi bor) i hans minibuss for att mota dem… MEN… nar vi kommit fram till flygplatsen ser vi att planet ar forsenat (3h) och skall landa forst kl 12.00. Besvikna aker vi hem igen…
Val hemma bestamde vi att jag skulle vara vid hostellet kl 11.50 for att aka med Juan Carlos igen till flygplatsen (det tar bara 10 min). Kristian hade annat for sig och kunde inte folja med.
Nar jag kommer hem mots jag av en bekymrad Juan Carlos som berattar att dom redan har landat, tjugo minuter tidigare an vad som utannonserats nar vi var dar forsta gangen… Nu undrade han om vi skulle aka ut till flygplatsen eller inte? Hmmm… Goda rad var dyra, skulle dom vanta pa oss eller skulle dom ta en taxi direkt till hostellet?
Jag bestamde mig snabbt for att vi skulle aka ut till flygplatsen och det gjorde vi, i flygande fart genom Quitos gator…
Nar vi kom fram sag vi inte till dem (vilket vi borde gjort eftersom dom da borde kommit igenom immigrationen och fatt sitt bagage). Efter diverse turer till alla restauranger och till avgangshallen utan nagot resultat ringde Juan Carlos till hostellet och fragade om dom kommit dit… Men nej, dar var dom inte!
Da borjade vi med efterfragningar hos informationspersonal och fick veta att dom sannolikt tagit en taxi till hostellet. Bara att bege sig hemat igen… med funderingar over vad Pappa, Christine o Hakan befann sig nagonstanns.
Kanslan var skon nar jag hittade dem i varsitt rum pa hostellet… Pappa i full fard med att packa ur hela vaskan pa sangen (valdigt trott), Christine sovandes pa sitt rum och Hakan i soffan ute i teverummet.
Harligt, nu ar dom har och ett nytt aventyr kan borja!
Pa en promenad passerade vi ett hus med en massa ormar, typ skansens akvarium (men mindre), i den storsta parken har i Quito.
Egentligen skulle vi ha gatt pa bio, men eftersom ingen av de filmer som visades foll oss i smaken sa tog vi en promenad istallet… och snubblade pa detta stalle.
En av guiderna kom fram till oss och fragade om vi ville halla i en riktig orm… Kristian skakade direkt pa huvudet, medan jag funderade en liten stund…
Jag tycker att ormar ar ruskigt obehagliga och tankte att detta kanske kunde vara ett satt att overvinna min radsla, darfor accepterade jag erbjudandet med hjartat i halsgropen. Kristian foljde med mig holl mig i handen!
Vi satte oss pa en bank i ett rum tillsammans med ett par andra turister och tva ecuadorianska familjer med barn. Efter en stund kom en tjej in med en RIKTIG orm, en stor boa (eller anaconda eller vad dom nu heter… dom bits i alla fall inte, men kan kramas ordentligt).
Alla andra fick halla i den stackars ormen innan jag vagade mig fram… for att klappa pa ormen… nar jag kande hur den rorde sig och hur stark den var sa rakte inte modet till for att vaga halla i den… Och nar den sedan vande huvudet mot mig och borjade rora sig mot mitt hall sa var jag faktiskt glad for det… paniken var nara, tank om jag blivit sa radd att jag kastat den ifran mig!
Jag klappade mig sjalv pa axeln och bestamde att det far bli nagon form av ormterapi nar jag kommer hem… vissa radslor ar ju till for att overvinnas… eller?
annapanna